Jag skulle inte ha rosor. De gillar inte mig. De dör, fryser ihjäl, får rost, löss, spinn och allehanda andra problem.

Men så ändå. Rätt vad det var så stod jag där i plantskolan och plockade på mig ett antal. Och anlade Nya rosengård. Och jag har stretat. De dör verkligen varje år, minst hälften. Den trognaste är Louise Odier som verkar klara det mesta. Men rosenbilder kommer förstår längre fram.

I Nya rosengård har jag samlat det gammeldags som jag har som barndomsminnen. Akleja, klematis, lavendel (dör också rätt ofta och mycket), lammöra, nävor. På våren finns här kirgislök och rosa dubbla tulpaner. Just nu kommer nävorna och bergklinten, den senare fanns här från början och kan betraktas som ogräs om man vill, men jag vill inte.

En näva som jag verkligen vill rekommendera! Så klart blå! Johnson’s Blue.
Bergklint.
En ny blå akleja, så skir! Himmelblau – gör skäl för namnet!
Och den mera allmänna aklejan, märkligt nog har den förmåga att frösätta sig i plattskarvar, varifrån jag försiktigt får flytta dem till den riktiga rabatten.
Jag har också haft mer annorlunda sorter, men de har försvunnit. Nedan Green Apples.
Nora Barlow…
…och Ruby Port.
Såhär såg det ut när kirgislöken var villig.
Men nu har det försvunnit – de som ska vara så säkra? Sorkar?