Ni som följt mig har förstått min förkärlek till det lilla och det nära. Jag älskar knoppar, sprickande knoppar, fröställningar, ståndare och pistiller.

Det är bara att ta sig tiden att stanna till och upptäcka. Tid jag inte tidigare tillåtit mig att ha, men med något slags åldrande visdom känner en väldigt stor glädje vid.

Små Allium Moly, guldlök, dök upp vid dammen helt plötsligt. Satte dem för flera år sedan, men de försvann. Välkomna tillbaka!
Rönnsumaken kommer igång rätt sent. Ska så småningom bli ett mindre träd i japanska. De har så härliga färger och vackra blad. Tyvärr sätter de rotskott efter ett tag, men det får man väl stå ut med.
När vi kommer till gamla knoppar, eller inventerade, kanske man ska säga, har jag en särskild favorit. När vallmon blommat över är fröställningarna minst lika dekorativa och håller sig länge som solitärer i sommardjungeln. Studeras gärna på nära håll!
Min första stockros är på gång! Undrar vilken färg det blir?
Blodtoppen som är så fin visar inga knoppar dock. Får trösta mig med att bladen är fina.

Finns det något vackrare än jättevallmoblommor? Ja, jag vet, jag har överord för väldigt många växter, men dessa vallmor har en särskild plats i mitt hjärta. Knopparna med sitt ludd som spricker upp. Först sakta och sedan plötsligt vecklar sig sidentunna, lätt skrynkliga blad ut sig. Med strimmor och inuti en alldeles förförande samling av konstfull pollinering. Det landar ofta pollen på kronbladen vartefter också. Så sinnligt!

Men glädjen är, även i detta fall, kortvarig. Skönheterna falnar inom några dagar. Men ändå. De går att ta in och sätta i riktigt varmt vatten.

Även andra färger förekommer hos mig, men de har nåden att blomma lite olika år för år.