Jag som gillar otäckt mark gillar saker som sprider sig. Nu menar jag inte ogräs utan precis tvärtom. Om det man gillar sprider sig och täcker marken har ogräset inte så stor chans. Lugn, jag får min beskärda del av ogräs också, men det reduceras i takt med växter som tar för sig. Det har avigsidan att dessa ibland själva uppträder som ogräs, så det gäller att balansera och röja ibland.

Brunnäva, jag vet, har oerhört lätt för att sprida sina frön för vinden. Men hur fin är den inte? Dessutom är plantorna de sätter här och var lätta att känna igen med sina bruna fläckar på typiska näveblad. Jag gillar att de väljer sina ställen och plötsligt så var det en god idé, som mitt i en hostaplanta.
Krypkornell eller hönsbär sprider sig inte lika aggressivt som brunnävan, så alla skott får leva. De är helt ortroliga i närstudie, nästa lite alienvarning.
Jättedaggkåpan har räddat början på min trädgård. Den har fyllt i alla hål med sann och nogsam glädje. Det blir förstås ohållbart i längden och den frösår sig glatt. Men jag får flytta och ta bort när det blir för mycket. Just nu håller jag på med att försköna utidan av planket. Vartefter tänker jag att jag ska slippa slå ogräset på utsidan som kommunen inte vill befatta sig med vid de (o)regelbundna gräsklippningarna.