Jag brukar hävda att min trädgård är en vårträdgård och att allt är sorgligt slut efter midsommar. Då har allt som ska sätta frö dragit iväg sin överlevnadsstrategi och satt blom. Det är en utmaning att hitta det som blommar över sommaren, samtidigt som det är ganska bra för oss som ofta tillbringar några veckor på annat håll.

Men riktigt så är det faktiskt inte. Jag förvånas varje år över vad som kommer i juni-juli. Här kommer några glada bilder på skönheter i nuet.

Stjärnflockan börjar nu. En av mina favoriter (hur många kan jag ha?). Har haft ett antal i olika färger, men denna, den valigaste verkar tåligast i det skuggiga läget.
Dessa har jag till exempel haft, men de har inte dykt upp i år.
Men här kommer årets andra nykomling bland pionerna. Den heter Edulis Superba. En fascinerande skapelse med olika lager.
Blodflädern blommar vidare, äntligen med många blommor. Undrar om man kan göra flädersaft av dessa också? Kolla kontrasten mellan de nästan svarta bladen och de roskantade blommorna mmmmm…..
Guldazaleans sista blommor, den har verkligen hållit i sig i flera veckor.
Överallt jättedaggkåpa. Macheten måste fram snart…
Några sista glädjebilder på aklejan Himmelblau.
…och nävan Johnson’s Blue

Jag skulle inte ha rosor. De gillar inte mig. De dör, fryser ihjäl, får rost, löss, spinn och allehanda andra problem.

Men så ändå. Rätt vad det var så stod jag där i plantskolan och plockade på mig ett antal. Och anlade Nya rosengård. Och jag har stretat. De dör verkligen varje år, minst hälften. Den trognaste är Louise Odier som verkar klara det mesta. Men rosenbilder kommer förstår längre fram.

I Nya rosengård har jag samlat det gammeldags som jag har som barndomsminnen. Akleja, klematis, lavendel (dör också rätt ofta och mycket), lammöra, nävor. På våren finns här kirgislök och rosa dubbla tulpaner. Just nu kommer nävorna och bergklinten, den senare fanns här från början och kan betraktas som ogräs om man vill, men jag vill inte.

En näva som jag verkligen vill rekommendera! Så klart blå! Johnson’s Blue.
Bergklint.
En ny blå akleja, så skir! Himmelblau – gör skäl för namnet!
Och den mera allmänna aklejan, märkligt nog har den förmåga att frösätta sig i plattskarvar, varifrån jag försiktigt får flytta dem till den riktiga rabatten.
Jag har också haft mer annorlunda sorter, men de har försvunnit. Nedan Green Apples.
Nora Barlow…
…och Ruby Port.
Såhär såg det ut när kirgislöken var villig.
Men nu har det försvunnit – de som ska vara så säkra? Sorkar?